Minisamling ett: Under det nya 23

“Statusuppdatering”

Kanske är det så som du helst av allt vill skådas
Såsom du upptänder din egen längtan
Då filmen börjar snurra men ljuset tänds
Strålglans och en självskriven plats
Den särpräglades, ja världens enda flagga
Som alla borde se just exakt på det här viset

Blicken sänkt i hemlighet och dolda svärmar
Håret flaxande i livets ljumma vind
Ett distinkt stänk av vildhet, vars mening ingen känner förutom du
Det var inte Mona Lisa som log sådär först
Nej
På väg
Alltid på väg

Bilden är frusen
Ingenting rör sig
Endast detta finns att lära känna
Att det ingen känner förutom du är just det
Det någon annan för alltid äger

Men sådant framstår inte relevant
När du uppdaterar din FB-status
Bilden ställer dunkel åtrå bakom ditt ord
Nu igen

Någon trycker ”gilla”
Det måste betyda att det är du som vet
Vad Mona Lisa egentligen tänkte på

————————

“Tusculum 2012”

Örtagården på Salpêtriére gästas av tusen fåglar
Polerna har omkastats, tofsvipan likaså
Nordvinden tjuter kring slavars gång i prålglans
Forna herrans plommonstop, drömmande hjässor uppå

Nu riktas blickarna stinna mot barnet fött till Messias
Som bakom bedårande ögon bär ängslans kalla förakt
Som i ovisshetens vaggas gung önskar att ensamt få vila
Under samhällets förundran, uti kärlekseld och prakt

Och runt örtagårdens talrika plantor går den nyborne böjd med linjal
Reser rösten mot alla och ingen, likt professorns anteckningsbok
Hen pekar mot Moder Jords axel, som bestämmer all natt och all dag
Alla vet åt vilket håll allting lutar, ingenting tillåts handla om tro

Ja där prunkar en mångfald av blomster, som nu pressas och klistras vid blad
De skänks åt allt ogräsets hjärta, med löftet att jorden blir glad
Alla samlas kring strid och förtvivlan, och granskar dem platt uppenbart
Och säger i stolthet varandra, skit i blomman, bara pappret blir bra.

En ensam vandrare kom ifrån öster och vilse i örtagår´n gick
Försökte att ställa en fråga, fick svaret att han inte fick.
Varpå vandraren knäföll hos kungen, uppå tronen av kunskap så hög
Kungen misstänkte mordiska uppsåt, och beordrade vandrarens död

—————-

“Trettioårsdikt”

Efter 30 långa år tätnar dimmar vid Lützen
Kungen är fet men kastar sig framåt
Blod och eld
Som om allting redan är kört och allt måste bli en lögn
Om man inte går i bräschen, ylandes

Efter 30 långa år faller regnet som en lisa, svart
Över längtan som förvandlats
Som om allting varit en lögn men ingenting alls är kört
När kungen kastar kronan vid Charons fötter
Och Hades porlar fnittrande mot hav och hemlighet

Ja, efter 30 långa år, falnar ekot mellan bergen
Min egen röst borttynad blir tystnads enkelhet
Som om någon annan alltid talat
Men ingen hört trots mitt ivriga öra
Ekot dör mellan egna väggar
Framför mig står Du

Jag har levat i trettio år och med fanan fäst i pannan
Har jag åtrått allt och inget
Kallat allting till min själ och flytt
Nu har ringen kring mitt finger
Som jag drömt om som min enda frälsning
Bundit mig intill döden och den frihet jag aldrig förstått

Hipp hipp Hurra, jag fyller trettio år en enda dag
Någon viskar Gustav
Ett halvfullt eller halvtomt glas
Som om livet vore en simtur i vin
Eller det som när pressen stannat blir kvar
På en fråga ställd som sådan finns inget ärligt svar

Om dessa 30 år var allt jag haft
Om det tog slut i morgon och himlen dog
Det jag då skulle betänka är det ni betyder här idag
Min förundrade tacksamhet över er som av mig dunkla skäl
Säger hipp hipp hipp hurra

Och på Dig
Som bär en ring
Som efter trettio långa år och en storm av korta dagar
Står här invid min sida, precis där jag vill vara

Hurra

————————

Omskrivning av Hjalmar Söderberg

Gör mig ett värmens hus i ditt hjärta
Och flytta för alltid in i mitt
Vägrar du? Lås då in mig i ditt hjärta
Och låt mig fjättra dig vid mitt

Om du inte vill det heller?
Se då upp till mig och åtrå mig
Låt mig dyka mot din kropp
Allra minst, svärtat avundas mig
Men våga aldrig säga stopp

Om det också är omöjligt?
Bäva då inför min blick
Låt mig se dig böja knä
Känn hur mina ord blir tusen nålars stick
I ditt hjärta och i din själ

Om heller ej detta är möjligt, alls inte
Slå mig och riv mitt hår
Gör mig till ditt hat ditt vansinne
Vig mig i ditt öppna sår

Till sist, och inget annat finns
Möt med blod min själanöd
Bliv liksom jag för min sanning blind
Men till varje pris,
Kom hit till mig
I all längtans bleka död

————————

Vem älskar?

Jag minns mig själv i mitt eget knä
En pusseldröm bit till bit
Min spegel min ram och plötsligt sådär
Har var och en av bitarna blivit unik

Jag sökte i skogen min älskades öga
Som jag trodde sökte en ytterlighet
Likt Echo vid sjön föll längtan till föga
Vem som skurit mitt pussel fick jag aldrig se

Men ändå jag söker de bitar som fattas
I skuggorna kastade av min fantasi
Jag tror bitarna är mina men stulna av någon annan
Som kan ge dem tillbaka om jag får deras liv

————————

Apocalypse Now

Vad hade du sagt om detta,
Du överste som vänt kriget ryggen?
Som omfamnade tomheten i skogars mörker
Eftersom ingen menade något ändå.

Vad hade du gjort med oss
Som håller varandras händer under badskummet
Som sitter skälvande under varandras blickar
Och väntar på nästa rödljus?

Jag föreställer mig att du hade gråtit naken
Men lien knuten i bleka nävar
Uppgivet eftersom jobbet redan färdigställts
Döden sig slutit redan i morse.

Du som sett livet dö och döden leva
Intill alltings förvirring i krigarens kropp
Vad kan du säga oss om förändring?
Vad kan du säga oss om strid?
Om vad som måste ske, om det skall finnas något hopp?

M.H. om arbetet?

Slaven som vaktade hjärtats rum
Vari Herrens vilja ambivalent
Dansar kring upptjack och valium
Adresserade hjärtats student

Men inte för att tala egentligen
Och aldrig för människors skull
För när en slav förvandlat sin boja till vän
Blir det sanning att tiga är Guld

Visst darrade flyktigt hans torkade läppar
Visst hördes i salen hans röst
Men björkskog som skövlats till skola och stäpp
Saknar allting av blod i sitt bröst

Ja, trots korrekta artikulationer av riktigheten
Allting enligt normer och lag
Står framtiden öde i intigheten
Har hjärtat liksom skogen blivit slav

Och de studerande pliktskyldigt lystrade
Till det Herrens i slavars ton sa
Deras än öppna stämband förtystnade
Ty det är så man tar ansvar idag

Pick Me Up Love

I matsalens bortersta hörn
Grep han inte in

Beskyddares kniv föll hela vägen
Och änglarna grät stilla
Tittade bort när de kommit dit

Bordsaltaret blodigt
Och som Julias Romeo

Följde hela klassen efter

Åkallan

Gyllene hårstrån i entrefläktens brus
Tomma ansikten i myllret
Ensamhet skriver i allmans hus
Sina nakna väggar förgyller

Med atmosfär, mot aura stark
Inget eller ett blir miljoner
Och miljoner blir ett, ja plötsligt allt
Svärtad dimma mellan skränet och tonen

Om jag bad dig träda fram, kanske motvilligt artigt
Kommer avgrunden rasande ur mark och stilla stoft
Men jag vänder gravitationen ut och in, så varligt
När jag begraver min bön under Solkungens slott

Instället reser jag en flagga vid porten
De passerande kastar sin flackande blick
Genom sten intill allt det jag undrar om jag borde
Allt blinkar till
En kameras klick.

Ett och två

Saxat
Den ene sitter där den andre tjuter
Medans ljuset bränner hål i huvet
Sitter den kära där, stilla, och njuter

Så dags då
Att den ene och andre tillsammans tiger
Inte gör sig tillikt varandras
Transfusion, plantation, erbjuder.